Det här är min femte soffa i det här huset. Jo, det är nog på gränsen till neurotiskt, inget snack om saken. Men har man en en centralt placerad eldstad så är en superskön soffa betydligt mer… a jour än någon sorts fd djurklädsel på golvet…
Först var det en lädersoffa som var bortskänkes via Blocket, och som gjorde min pappa galen, eftersom det var han som var tvungen att hjälpa till att hämta den. Den stod här och var såååå skön att sitta i under byggnationen. Men… den passade inte i det slutgiltiga huset då den var för låg. Och helt ärligt så borde jag ha skurit sönder den och sytt ursnygga läderväskor av, men nu står den hos en ekonomisk granne, och jag unnar honom och soffan det.
Sen var det en URSNYGG 30 år gammal, men välskött soffa som gick från Nordiska Galleriet till Lutzengatan på Östermalm och sen via Blocket hem till mig. Jag äääälskade den soffan också, men den var fel. Vi boade liksom aldrig ihop oss. Så den gick med hjälp av ovan nämnda fantastiskt snälla grannfamilj vidare till Lauritz.com. Var den är nu… det vet jag inte.
Soffa nummer tre var den snygga men ohemult obekväma Karlanda från IKEA. Köptes ”på” Blocket. Tvättades och sen… skänkte jag bort den. Inge skön, och därmed inte älskad. Bara snygg. Vilket bekräftar att ytan inte är allt, även om det ger vissa en chans som fula soffor inte får.
Soffa nummer fyra… också ett Blocketinköp. Slå mig… men jag satt inte i den innan jag kånkade hem den. Helt nersutten och som en vallgrav i mitten, hur jag än försökte få den bekväm. Den flyttades upp till övre plan och befann sig där för att den var snygg. Det såg helt enkelt mysigt ut i ateljén. Men osutten och oluggen förblev den innan jag med informationen nersutten skänkte bort den via lokal fejsbook-grupp till två superstronga tjejer som kånkade ner den.
Med detta sagt… skam den som ger sig.
Ibland har jag inte ens bemödat mig att byta soffan mot sängen då brasan brunnit ut, för t’is is da plejs.
