24 april 2012

Resignation...

Eller ren och skär mänsklighet. Inga tätskikt var ju hela tiden en självklarhet. Men en morgon i vintras då jag satt och frös här hemma så fick jag flippen, kalla fötter, hjärnsläpp, tillfällig livskris och så vidare och så vidare. Jag började tänka på anaerob mikrobiell tillväxt, och hur hemskt det skulle bli OM det hände.

Det fick bli tätskikt helt enkelt.

Nu är det ju så att jag har jobbat enligt kapillärlagarna och använt mig av material med större porer längst in och sen gradvis minskat porstorleken, så efter ett tag då jag lugnat mig lite och talat med en mycket erfaren byggare -och därmed även rivare- som berättat om sina erfarenheter av rivningar av badrum i flerfamiljshus som var byggda av sten, och utan tätskikt. Aldrig, som han sa, hade han råkat på en endaste mögelfläck i ett badrum byggt av stenmaterial.

Det jag oroade mig för var det byggdamm com ligger som organiskt material där inne på lecastenen, täckt. Men efter ett tag så var den tillfälliga livskrisen borta, fötterna blev varma och jag kunde helt plötsligt tänka igen. Den stora risken låg ju i skarven mellan golv och vägg. Det var där det skulle sugas in vatten. Jag hade ju fått material av pen-tech att blanda i betongen så att den blev vattentät -ett ekologiskt silikat-additiv-, men proceduren blev alldeles för komplicerad för mig i slutändan och jag gav upp den idén.

Och pårollade tätskikt ger mig the creeps efter alla seminarium av säker vatten och försäkringsbolag. Folie känns absolut säkrast. Så det blev LIP, med ett tvåkomponents cementlim som fästprodukt för folien. Och så här ser det ut. Det fick räcka med att ha tätskiktet under klinkersen där vattnet kommer att "stå".

Självklart ogillar jag tanken på att om det kommer in väta bakvägen så kommer det inte ut igen... men sannolikheten att det skulle ta sig in så mycket vatten under en dusch är helt orimlig.