4 oktober

Lerkliningen i full gång.

Ytterligare en bild på putsblandningen, bara för att den är fin förstås. Och trots att det är en av de få sakerna i det här projektet som varit obestridligt bestämt från dag ett så känns det overkligt exotiskt att göra puts av lera, halm och kogödsel.

Här kan man se tjockleken på putslagret. Dryga 1 centimeter. Enligt de kunniga ska detta lager vara tjockare. Men då dessa killar aldrig jobbat med detta putsrecept och är väldigt putserfarna så får de bestämma tjocklek. Ägaren av byggfirman är väldigt säkerhets och kvalitetsmedveten och tycker att detta är lite läskigt. Samtidigt säger han att det är roligt att prova ett nytt material.

Stazek är min hjälte just nu. Professionalismen personifierad, och som en tyst cowboy. Vet precis vad han ska göra med det han ska göra. Jag återkommer hela tiden till filmstjärnor när det gäller mina polska hantverkare, lite glamour helt enkelt.

Det är här jag börjar fundera på om jag inte ska överge träfasaden. Puts är fint, men ute på landet -här- så kan det bli lite mal placé, och därför har jag hela tiden haft en träfasad framför mig. Men lerkliningsytan blir så vacker att jag vill liksom se den mer permanent, och lyfta fram den tekniska funktionen. 

Vad skulle Tomasz -ägaren av byggfirman- säga om jag nu helt plötsligt vill ha en putsad fasad... vad blir straffet..? 

Lerklinare av yttersta klass -Ulf Henningsson

Att jag skulle lerklina min stomme var det enda som stod skrivet i sten. Oavsett stomme, massivt trä utan lim, lättebetong, lättklinkersten, tegel eller träullit så ville jag ha lera. Det är kanske inte för alla, för det kan vara lite för "mycket" att begära att man ska kunna förstå fördelen med kogödsel på väggen i fantastiska Sverige.

Ulf Henningsson håller till i de södra delarna av landet, och har länkat till andra lerklinare av yttersta klass. De har antingen inte fallit mig på läppen på grund av knasiga värderingar eller så har de inte haft tid att hjälpa mig med just mitt projekt. Lerkliningsvärlden är liten. Däremot har Ulf supportat mig per telefon på ett mycket generöst och beundransvärt sätt. Det är ibland svårt att uttrycka stor uppskattning utan att det blir kletigt, för det är ungefär i den kalibern jag skulle vilja tacka Ulf. Så tacksam är jag.

Jag hade varit på kurs hos en annan uppburen lerbyggare, men det var mer av en sneakpreview av materialen och tekniken. Inget som fick mig att känna trygghet i mitt eget projekt.

Receptet på putsblandning och tekniska detaljer, men framför allt har det varit ovärderligt att ha någon att ringa då det varit lerfjärilar i magen, och att bli bemött med vänlighet och omsorg. Det måste ju bara bli bra. Nu har vi blandat en fantastisk lera, EU-ekologisk gödsel, sand, vatten och halm till en finfin puts som mina -även de fantastiska- polska murare och putsare enligt Ulfs recept. Putsen satt som singelskon på Askungen efter balens midnatt -och luktade illa... jo, jag är ju en förklädd stadsprincessa...-

Det blev så fint att jag överväger att överge spillvirke som fasad över det vindbrytande putslagret. Framtiden utvisar.

Tack Ulf! 

www.ekoulf.se

 

Och här följer receptet, nedkladdat på det papper som fanns inom räckhåll... sån är jag. Har ju en andrasortering på allt utskrivet. Är baksidan vit så resonerar jag som med ett 2-årigt barn som ritat en trassel i ena hörnet och är redo för nästa papper...

2 oktober

Idag fyller jag 40 år, och ska fira med att blanda lera med kogödsel...

Det är faktiskt inte så illa som det låter, för jag har längtat efter båda. Först att få 40 år på papper känns rätt bra. Synd att huset inte är tillräckligt färdigt för att ha stor fest i bara, men sånt är livet. Sen att äntligen få sätta igång med putsen.

Nattsömnen har varit orolig med diverse drömmar om att putsen inte blir rätt och bara faller av. Har vänt och vridit mig HELA natten. Ok, det faktum att mina fönster inte kommit i tid, och heller inte kommer att komma i tid bidrog också. Första gången jag grät hittills i byggprocessen faktiskt. Kan ha glatt mina grannar som bjudit in mig till vindrickande då jag behövde trösta mig vid diverse besvikelser. 

Och så måste jag berätta att jag fått polsk Ja Må Hon Leva sång plus en jättefin flaska nationell vodka med en bisonoxe på. Nä, förresten var det nog en ko.

Nytt recept för mina superhantverkare...

Kladdig blålera från Hagalunds gamla IP i Solna. 1 del lera.

3 millimeters sand till grovputsen. 3 delar.

Sen kommer finliret... eller en illustration i hur jag alltid är lite krånglig i mina uträkningar. Väldigt exakt och bestämd, men flexibel...

1/4-dels del halm -en fjärdedel halm i förhållande till mängden lera, och inte till den totala mängden i den färdiga putsen-. Inhämtad ur Bruntes spilta i stallet i Velamsund. Granngården hade inte hunnit öppna och Bruntes matte var vänlig och lät mig ta av älsklingens strö. 

EU-ekologisk kogödsel, hälften av mängden lera.

Mängd vatten fick murarna bestämma själv. De vet vilken konsistens putsen ska ha, därav deras beslut.

300 liters planblandare från Cramo.

Käre Tomek blandar.

Visst ser leran cool ut. Blå och smetig.

Och så sätter stillebensivern fart igen. Visst är det lite fint i alla fall? Och jo, det luktar koskit, så handskarna på. Hur det nu ska dämpa lukten..?

Färdig puts. Trots den lilla mängden -i sammanhanget- godynga så går det inte att ta miste på innehållet...

Tomek och Stazek gör ett nytt verktyg. Snacka om rutin!! Jag var bara tyst, men i mitt huvud hördes bara min pappas röst, akta fingrarna!!!!!!!!!

Respekt att göra egna då de har en hel arsenal "köpta". Som jag tycker är ursnygga dessutom.

Här släppte magvärken och jag kunde slappna av.

Stazeks test av putsen höll, den föll inte av. Hade den gjort det så hade vi fått tillsätta mer vatten och lera. Men inte utan att jag blivit superstressad och börjat nojja. Ulf Henningsson från Göteborg har som jag tidigare nämnt varit oerhört behjälplig. Svarat på alla mina frågor och givit teknisk support. Receptet enligt ovan är även hans.

Jag ska ju ha en återvunnen träfasad är det tänkt från spillvirke. Men nu är frågan om jag inte tycker att detta är så snyggt att jag vill ha putsen synlig. Målad med thermofärg förstås, men jag gillar strukturen. Kan vara lite pikant att kunna berätta att putsen är en av de få helt ekologiska ingredienserna i det här miljöprofilerade husbygget. Low tech blandat med med medium och hi tech.

Jag bara älskar att se noggrannheten i deras arbete. Och det är mitt hus de är noggranna med.

Stazek är mur och putsbossen.

29 september

Hörru, "ta ingen skit" -Elin Ek, also known as Grynet-

Det skulle kossan kunna ha tänkt... vad vet jag? Denna i punkfrissa var i alla fall högsta hönset i den stora boxen...

Idag var jag ute hos de EU-ekologiska -ej KRAV- bönderna Anders och Maria på Malma gård ute på värmdö och mockade kodynga. Alla som känner mig vet att det finns en eller två grejer som smäller högre än miljön i min bok... min systers barn och djur. Jag fullkomligen ÄLSKAR djur. Jag tror inte Mamma Mu kände likadant för mig, men kärlek måste inte vara besvarad för att få finnas till.

Å vad skulle jag med kodyngan till? 

Jo, min stomme ska ju lerklinas som vindskydd. Det innebär en puts gjord på fet blålera, sand, vatten, halm och obrunnen kodynga. Ett uråldrigt sätt att täta, fukt- och värmeutjämna stommar. Ja, vissa bygger hela hus av olika sorters ler och gödselblandningar. Men så mycket pengar har inte jag att jag skulle ha tid för ett sånt projekt. Jag får helt enkelt nöja mig med en puts av blandningen.

Till min hjälp har jag haft en fantastisk lerbyggare, Ulf Henningsson. Han jobbar i södra Sverige och har varit mer än behjälplig beträffande teknik och recept. Är skyldig honom stooooora tack. Se gärna kategorin Stora TACK.

Kan du motstå kalvslickar? Jag vet inte, för den sög liksom aldrig i sig min hand vilket jag varit med om tidigare... Hade den smakat på mig så hade jag nog inte kunnat motså det, en djurbebis är ändå en djurbebis. 

Ursäkta gullorgien, vet inte vad som är värst, närbilder på hantverkarnas utsökta städning, rostiga armeringsnät eller oemotståndliga kalvar. Men det blir några bilder i alla fall. Kolla ögonfransarna.

Den här lilla paltingen blev föräldrarlös. Det är skit -f'låt- sorgligt. Men de andra kossorna har accepterat den lille så nu är det bara att hålla tummarna att mjölken räcker till tre kalvar från de två kossorna. 

Håller ni tummarna!?

Nu tycker nog Mamma Mu att det får räcka med gödsel för stadstjejen med de rutiga gummistövlarna, annars kallar hon på Tjuren Musse i båset bredvid.

Äääääntligen som Fylking hade sagt!! Jag har jagat fel blålera sen i juni, och nu fick jag tag på denna absolut perfekta lera från ett bostadsområdesbygge på Gamla Hagalunds Idrottsplats i Solna. Thomas på Frentab ordnade leverans med hjälp av Pierre på Bellmans.

Grävare skyr generellt lera som pesten, och jag tycker det var imponerande att Pierre tog det hela med ro, att hans lastbil blev helt nerkletad av sörjan.

Det som gör att denna borde vara perfekt är att den är helt stenfri och lite som lagomt mjukt smör. Blir mycket enklare att blanda putsen då.

Jag bad dem köra ut sex kubik, trots att jag sannolikt inte behöver allt av den. Men så fin lera vill jag inte behöva leta efter i månader igen. Blir det över får jag väl skänka bort till någon annan filtmössa, eller frakta bort den igen helt enkelt. Även insidan av huset ska putsas, och då kommer det att krävas ungefär tre gånger så mycket lera som till den utvändiga putsen.

Smarrigt för ett barn, så kladdig att stövlarna fastnar. Jag lovar!!

28 september

Killarna bygger ställning, för nu ska det putsas...

Stazek och Tomek behövs på andra byggen, men nu har jag fått tag i den perfekta leran och då måste vi sätta igång putsen innan det blir regnigt och vått.

Dessutom har de förstärkt takfoten då Tomasz tycker att det tunga taket är lite oroväckande. Det är de supportbenen man ser under takfoten. Som vanligt gillar jag att konstruktionen är synlig, det ser gediget ut. Den här byggfirman lämnar verkligen inget hängande. De har förtätat både mellan-, och takbjälklaget då det tyckte det var för klent. Stålbalkarna är både svetsade, och ingjutna med genomborrade armeringsjärn för att inte ta vägen ut genom väggen. Och köldbryggorna har vi lagat ihop med blåslampa.

Kvinna som handikapp...

Mer, men en oväntad typ av motstånd.

Jo, jag är ju som bekant kvinna. Men det var en total nyhet för mig att jag på grund av det var handikappad.

Glöm det där med att det som inte har ihjäl en gör en starkare. Inte för att det inte stämmer, men för att vara osaklig och elak är faktiskt helt onödigt. Gäller mig lika mycket som alla andra.

Jag var på en lerkliningskurs i våras med en uppburen man i sammanhangen. Då kursen var över bad jag den uppburne att förklara tekniken i en finsk massugn då min kommuns byggnadsnämnd –Nacka- bett mig att hålla ett föredrag om mitt husprojekt. Såna tillfällen är inte bara smickrande, utan dessutom perfekta för att informera både intresserade och oinvigda om mindre miljöbelastande material och tekniker i husbyggarsammanhang.

Det är också tillfällen att inte tappa brallorna genom att stå och svamla om saker man inte helt vet hur de fungerar. Förtroendekapital ska förvaltas.

Det har aldrig hänt mig förr då jag bett någon att förklara, att jag fått till svar att det inte fanns någon mening med det då jag ändå var handikappad som kvinna. OCH på grund av detta inte skulle få något gehör inom byggbranschen.

Att jag ens försvarade mig var ju knasigt.

Med detta sagt vill jag tacka för att jag fått upp ögonen för hur väl mottagen jag blivit som kvinna av byggbranschen. Och för det jävlaranamma som uttalandet ingöt i mig. Det var sannolikt inte meningen, men guds vägar är outgrundliga… skratt!!