11 september 2011

Äääääntligen!

Nu ska jag skydda min älskade lerputsfasad. Den ska prajmas med Alabaster Primer. Vattenglas helt enkelt. Ofärgat ska det bli, för putsen i sig blir jättevacker och skiftar med ljuset, som i sig är oerhört skiftande på platsen.

Putsen suger enormt, och det krävs två lager. Använder mig lite av stegen där det går.

För på ställningen är man verkligen inte kaxig. Pappa är där uppe och förbereder inklädning av takfoten. Det som inte kunde fixas i vintras då framsidan gjordes.

Men håll med, visst blev bänken fin? Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle bli så himla lyckat. Jag är inte dryg -denna gång- bara så himla himla glad. Ibland funkar mina upptåg, och denna gång över förväntan. Det är ganska jobbigt att bygga hus, det ligger så göromål och vrålar på prioritering, så det är så oerhört skänt när en sån där jättekrävande insats blir lyckad. 

Varje gång jag passerade bänken under förmiddagen så var jag tvungen att högt utbrista: men gud vilken fin köksbänk jag har. Helt otroligt vilken skillnad från "before".

Nu är första lagret Alabaster Primer på. Bara ett lager kvar.

Vattenglaset -Alabaster Primer- läggs på för att vattenskydda fasaden, samtidigt som den ska hållas diffusionsöppen. Den binder även lösa artiklar. Den här fasaden har ju stått oskyddad i ett år, och jag är verkligen imponerad av hur bra den hållit mot väder och vind. Den här pusten var ju först tänkt som vindbrytare som sedan skulle kompletteras av en återvunnen träfasad. Av den anledningen är nog putstjockleken för tunn för att hålla så där jättelänge. Men jag får se det som ett experiment.

Inbrädning av takfoten.

Just precis här tar nätet slut, och jag kan för mitt liv inte hitta nästa rulle i mitt välorganiserade bygge. Not... Får köpa nytt imorgon.