Lerklinare av yttersta klass -Ulf Henningsson

Att jag skulle lerklina min stomme var det enda som stod skrivet i sten. Oavsett stomme, massivt trä utan lim, lättebetong, lättklinkersten, tegel eller träullit så ville jag ha lera. Det är kanske inte för alla, för det kan vara lite för "mycket" att begära att man ska kunna förstå fördelen med kogödsel på väggen i fantastiska Sverige.

Ulf Henningsson håller till i de södra delarna av landet, och har länkat till andra lerklinare av yttersta klass. De har antingen inte fallit mig på läppen på grund av knasiga värderingar eller så har de inte haft tid att hjälpa mig med just mitt projekt. Lerkliningsvärlden är liten. Däremot har Ulf supportat mig per telefon på ett mycket generöst och beundransvärt sätt. Det är ibland svårt att uttrycka stor uppskattning utan att det blir kletigt, för det är ungefär i den kalibern jag skulle vilja tacka Ulf. Så tacksam är jag.

Jag hade varit på kurs hos en annan uppburen lerbyggare, men det var mer av en sneakpreview av materialen och tekniken. Inget som fick mig att känna trygghet i mitt eget projekt.

Receptet på putsblandning och tekniska detaljer, men framför allt har det varit ovärderligt att ha någon att ringa då det varit lerfjärilar i magen, och att bli bemött med vänlighet och omsorg. Det måste ju bara bli bra. Nu har vi blandat en fantastisk lera, EU-ekologisk gödsel, sand, vatten och halm till en finfin puts som mina -även de fantastiska- polska murare och putsare enligt Ulfs recept. Putsen satt som singelskon på Askungen efter balens midnatt -och luktade illa... jo, jag är ju en förklädd stadsprincessa...-

Det blev så fint att jag överväger att överge spillvirke som fasad över det vindbrytande putslagret. Framtiden utvisar.

Tack Ulf! 

www.ekoulf.se

 

Och här följer receptet, nedkladdat på det papper som fanns inom räckhåll... sån är jag. Har ju en andrasortering på allt utskrivet. Är baksidan vit så resonerar jag som med ett 2-årigt barn som ritat en trassel i ena hörnet och är redo för nästa papper...

29 september

Hörru, "ta ingen skit" -Elin Ek, also known as Grynet-

Det skulle kossan kunna ha tänkt... vad vet jag? Denna i punkfrissa var i alla fall högsta hönset i den stora boxen...

Idag var jag ute hos de EU-ekologiska -ej KRAV- bönderna Anders och Maria på Malma gård ute på värmdö och mockade kodynga. Alla som känner mig vet att det finns en eller två grejer som smäller högre än miljön i min bok... min systers barn och djur. Jag fullkomligen ÄLSKAR djur. Jag tror inte Mamma Mu kände likadant för mig, men kärlek måste inte vara besvarad för att få finnas till.

Å vad skulle jag med kodyngan till? 

Jo, min stomme ska ju lerklinas som vindskydd. Det innebär en puts gjord på fet blålera, sand, vatten, halm och obrunnen kodynga. Ett uråldrigt sätt att täta, fukt- och värmeutjämna stommar. Ja, vissa bygger hela hus av olika sorters ler och gödselblandningar. Men så mycket pengar har inte jag att jag skulle ha tid för ett sånt projekt. Jag får helt enkelt nöja mig med en puts av blandningen.

Till min hjälp har jag haft en fantastisk lerbyggare, Ulf Henningsson. Han jobbar i södra Sverige och har varit mer än behjälplig beträffande teknik och recept. Är skyldig honom stooooora tack. Se gärna kategorin Stora TACK.

Kan du motstå kalvslickar? Jag vet inte, för den sög liksom aldrig i sig min hand vilket jag varit med om tidigare... Hade den smakat på mig så hade jag nog inte kunnat motså det, en djurbebis är ändå en djurbebis. 

Ursäkta gullorgien, vet inte vad som är värst, närbilder på hantverkarnas utsökta städning, rostiga armeringsnät eller oemotståndliga kalvar. Men det blir några bilder i alla fall. Kolla ögonfransarna.

Den här lilla paltingen blev föräldrarlös. Det är skit -f'låt- sorgligt. Men de andra kossorna har accepterat den lille så nu är det bara att hålla tummarna att mjölken räcker till tre kalvar från de två kossorna. 

Håller ni tummarna!?

Nu tycker nog Mamma Mu att det får räcka med gödsel för stadstjejen med de rutiga gummistövlarna, annars kallar hon på Tjuren Musse i båset bredvid.

Äääääntligen som Fylking hade sagt!! Jag har jagat fel blålera sen i juni, och nu fick jag tag på denna absolut perfekta lera från ett bostadsområdesbygge på Gamla Hagalunds Idrottsplats i Solna. Thomas på Frentab ordnade leverans med hjälp av Pierre på Bellmans.

Grävare skyr generellt lera som pesten, och jag tycker det var imponerande att Pierre tog det hela med ro, att hans lastbil blev helt nerkletad av sörjan.

Det som gör att denna borde vara perfekt är att den är helt stenfri och lite som lagomt mjukt smör. Blir mycket enklare att blanda putsen då.

Jag bad dem köra ut sex kubik, trots att jag sannolikt inte behöver allt av den. Men så fin lera vill jag inte behöva leta efter i månader igen. Blir det över får jag väl skänka bort till någon annan filtmössa, eller frakta bort den igen helt enkelt. Även insidan av huset ska putsas, och då kommer det att krävas ungefär tre gånger så mycket lera som till den utvändiga putsen.

Smarrigt för ett barn, så kladdig att stövlarna fastnar. Jag lovar!!